
Jag sitter på jobbet, ensam kvar just nu. Tanken var att jag skulle ta igen lite missad ringtid eftersom jag varit sjuk typ hela veckan , men nu funkar inte linjerna som de ska – så jag har suttit här & läst igenom typ hela 2009 års blogginlägg.
Jag är så glad för hur långt jag kommit det senaste halvåret. Med jobb, med det sociala livet och främst – med mig själv! Shit, jag ÄR Ina igen, jag har hittat tillbaka till den tjej jag är i grund & botten. Det har krävts mycket tårar, mycket sårade känslor & mycket skit, rent utsagt. Visst har jag en bit kvar till att fullständigt bli ”hel” – men det kommer, det vet jag.
Men, jag ler & tar för mig av livet. Blygar mig lite gör jag, men det gör jag alltid när jag inte vet. Som sagt, den där trasiga flickan aktar sig alltid lite för allt som kan vara ett stup – även fast det är en uppenbar varm famn som väntar, så har jag fått mattan undanryckt under mina fötter så många gånger förr. Alltid, nästan?
Men, jag oroar mig inte för någonting, egentligen. Allting blir som det blir. Du skiner jävligt starkt på min stjärnhimmel just nu. Jag har svårt att fokusera blicken någon annanstans.
Nu ska jag ta mitt pick & pack och ta mig ner till bussen som går strax. Åka buss ut på landet & lyssna Winnerbäck – som varje vardagskväll, vilket jag faktiskt börjat uppskatta efter en månad på landet. Det är faktiskt mys – bara sitta & titta ut genom fönstret & tänka sånt som man aldrig annars hinner tänka.
♥
9 kommentarer